Med sin 7 månaders babys i famnen och 7 åriga son i handen tog Fatima (påhittat namn) ett steg ner i den lilla fiskebåten, men i samma ögonblicket ångrade hon sig men hon blev knuffad ner i båten. Snabbt körde båten iväg fullastad med människor och barn, polisen var på väg. I två timmars färd över havet från Turkiet till Grekland i mörker, satt Fatima skräckslagen längst ut i fören med sina barn i famnen. Hennes man var kvar i Syrien.
Människorna på bilden är inte dom som jag berättar om
Resan fortsatte från land till land genom Europa. Ibland med tåg eller buss ibland till fot.
Vid ett tillfälle då de vandrat på natten längs en flod ramlade Fatima i leran. Vid varje gränskontroll hjälpte polisen dom att komma vidare, enbart för att de inte ville ha dom kvar i landet. Kvinnan hade ingen aning om vilket land hon skulle stanna i, kanske Tyskland kanske Sverige. I Tyskland fick hon av någon orsak, som jag inte kommer ihåg, blev hon rädd och bytte ut slöjan till en mössa som täckte håret.
Människorna på bilden är inte dom som jag berättar om
Efter tre veckor anlände Fatima till Göteborg, där de blev ompysslade av svenska kyrkan. Efter några dagar hjälpte volontärerna dom vidare. Fatima och barnen hamnade i Åsljunga. Hon har varit här sedan oktober. Hon saknar sin man, och pojken pratar om sin pappa varje dag. Väntan och väntan och oro. Vad kommer att hända? Får hon uppehållstillstånd? Får hennes man komma efter?
Som ni nog förstår handlar det om den familjen som jag engagerar mig i. Vi var på promenad runt sjön när jag bad henne berätta om flykten. Fatima är en underbar 34 årig tjej. Jag är lycklig lottad som fått lära känna henne. . Insynen om hur det faktiskt gått till gjorde fruktansvärt ont i mig, jag grät.
Låt hjärtat vara med
/e-k
